Väsendet

"Föraktliga små. Ni som lämnar avtryck,
ovetandes i mig. Jag vakade vid människans
vagga - skyddade er med mina armar.
Redan i lindorna började ni gräva er faders
grav. Med en förgiftad dolk i mitt hjärta utförde
ni dådet. Men här härskar jag än.
Jag har sett er frodas liksom jag låtit natur, djur
rota sig. Låtit er kriga och dräpas i sjukdom
och svält. Tungt har jag andats genom sekel
efter sekel av er spridning. Belönat stundom
med sol och regn, straffat stundom med
snöstorm och torka. Och nu, mina kära barn,
skall en förrådd fader smeka sina barn en
sista gång. Jag är den mantel av natt som
ni, förundrade, stirrar in i. Den mantel jag
slutligen tänker sänka över er alla."