Elvira

Ett sommarregn har dragit förbi
Det doftar fräscht och droppar från lövverken
Solstrålar bryter genom sprickande moln
och får stubbar och stammar att skina gyllene

Hon tar ett andetag och de första stegen
in under lövkronorna, som omfamnar henne
Som att hon återvänt hem

Hon stryker sitt våta hår från pannan och ler
för sig själv. Efter en längre tids vandrande längs
Ett virrvarr av stigar börjar marken slutta neråt
Skogen tar en ny skepnad och träden ser äldre
och äldre ut. Hon börjar undra vart hon är
Solen har gått i moln - det blir svalare
Hennes armar får knottror och hon ryser
Plötsligt bryts stillheten av ett egendomligt skrik

Vad var det?

Hon stannar upp och ser sig omkring
Allt är tyst igen förutom hennes hjärtslag
Hon hör det igen!
Hon går försiktigt fram med letande ögon

Hon är iakttagen av någonting som känner och
avskyr hennes närvaro

De sitter obekymrat med öl och vänskap vid
utsiktens nostalgi. De har varit där förr i goda
vänners lag. De pratar gamla minnen och njuter
av tidlösheten där, just då. De vilar inför en lång
och härlig vandring.

Kamraterna påbörjar sin färd nedåt
I den smått oländiga terrängen där den
Hala mossan och stockarna sviker fotfästet
Molnen sluter sig ovan dem men mörkret stör
dem ej. De sjunger på "You That May Whither"
Stämningen känns alltmer tryckt
En flock järpar flaxar plötsligt upp ur den täta
vegetationen och skrämmer de tu
I tystnaden som följer skymtar de en gestalt
mellan träden