Epigram

Kläng inte på mig mer. Dina slaka åsikter försöker lirka sig in i min skadade rygg. Ta du din falska ton och håll ut tills sanningen blottas och falnar. in dolks knivblad är för kort, nacken irriteras, inte såras. Utomhus ligger skaren fast och tålamodsfull. Idiotiskt solljus försöker rubba klimatet och balansesn men försöken är förgäves, ha ha! Mörkret består och dess klarhet är uppskattad. Mitt flin är blandat med tragikkomik och och avsky när jag ser din förlust av tänder, koncentration, naglar och personlighet. Du har alltid varit välklädd och hövlig men formalitetens ansikte är täckt utav rosa/lila bristningar som om vilsekomna binnikemaskar och springmaskar stred, under ditt anletes hus, om territoriet. Du lever och verkar välmående. Är det jag som är trasig när jag inte begriper varför du ej ser hur passé, disträ och slätstruken du är? Sår, plåster, blödning, bandage. Du tynger mina axlar, ryggen värker, stegen blir tunga. En bördans ryggsäck ihopväxt med min hud. En bitter tyngd av självhädelse och självinsikt. Min skalle är öppnad, blottad. Våt av aceton. Präster tänder stickan och för den mot målet. Hjärtat slog inte men hjärnan tänkte fortfarande. Ansiktet förvreds av dödsspasmerna och en efterlängtad sömn tog vid.