Metamorfos

Jag skär genom mina lager. Lager av preventioner - pretentioner. Av masker och förklädnader. Prestige och stolthet. Jag blottar min kärna. En infekterad nukleus. Strålande som aftonstjärnan. Den bländar och brinner, men ljuset är svart och elden så kall. Så kall att den bränner. Den förtär och bygger upp i en evig reaktion. Byter ut det jag var, men förrädiskt långsamt. Vad skulle jag vara om fem hundra år, i denna kalla mutation? Jag vill inte veta. Det vill jag inte alls veta. Men jag kan aldrig gå tillbaka till ljuset och värmen, och glädjen, som jag saknar så...