Ett Förlorat Barn

Mitt sinnes öga har för en kort sekund öppnats
Och blottats för evighetens mörker
Och det slet och fördärvade under denna stund
För tid och evighet en bräcklig själ

Jag har i tio år
Tio förbannade år
Balanserat vid ett fascinerande stup

Jag kan aldrig slita mig från dess rand
Och jag vågar inte kasta mig ner

Jag längtar aldrig efter himmelen mer
Bortom det blå döljs min Nemesis
Jag söker mig inåt, till centrum
Origo
Min nedslagna blick balsamerar min själ

Så, nyfikna barn, titta inte för länge
Och inte för djupt
Upp mot skyarna

Jag försökte förstå och bli större än Gud
Och evigheten svalde mig hel

Jag är fast övertygad om att himmelens blå
Det fruktade blå
Är dödens färg

Och oändligheten, döden, Gud och blå
Är synonymer, samma fenomen

Så jag hatar Gud som jag hatar det blå
Det oändliga blå som jag sökte örstå