Sakrament

Jag är din vän. Jag tycker oerhört mycket om dig. Vi har känt varandra i en halv evighet. På mer än ett sätt så älskar jag dig. Jag behöver dig och vill inte vara utan dig. Ändå, utan ett "därför" har jag en förnimmelse av att... NEJ!

Jag vet. Jag vet att det kommer att bli jag som djupt sårar vår vänskap om inte jag helt och hållet utplånar den. Nu när jag är borta så kan du skylla dina feltramp på mig. Din förlust... av mig.
Nu, innan sista andetaget dragits så är jag gråtandes, skrattandes, älskandes, hatandes. Allt på samma gång i ett känslomässigt kaos. När jag nu inser din ärlighet där vi står mitt i tystnadens lugn men olustighet... så vill mitt jag ångra sig/mig men beslutet är taget och gärningen skall ske.

(Tidigare)

Jag ringde dig och berättade att jag vill tala om någonting mycket allvarligt. Du ifrågasatte först mötesplatsen

(kilometer ifrån samhället där vi eldade och pratade kärlek och misantropi som unga).

Vi står i snöig vinterskog. Andaktsfullt, som om vart andetag taget kostade en avlägsen människas liv. Du står metern framför mig och väntar på att mitt urvattnade ansikte med mun skall börja tala.
Det är sekunder innan jag överfaller dig och i fickan drar jag gång på gång min tumme över den vassa kniveggen. Jag hugger kniven i dig

("hejdå!")

Det går lättare än jag trott. Du förblöder under mig.
När jag avtrubbat vandrar hem spelar Samael ''Til we meet again'' i mina hörlurar och jag vet att du kommer att förlåta och förstå när vi möts igen